Igår fick mamma komma hem från sjukhuset. Genast känns allting så himla mycket lättare. Hon är i sin egen miljö och bara den gör att hon blir gladare och kan slappna av på ett helt annat sätt. Hemtjänst inkopplad om ifall att, men hon trodde inte själv att on skulle behöva dem. Larm med knapp på armbandet, ocskå det ifall ifall. Lika bra.

Men för övrigt – när jag va där igår o lagade mat åt henne o pappa så utbrast hon plötsligt ”så skönt att sitta vid detta bordet och äta igen”. Tänk att det ska vara en stor grej, sånt man själv tar för givet… Tänk att hon vid några infall av hopplöshet faktiskt känt att hon inte skulle få komma hem o sitta vid det där bordet någonsin igen. Så skrämmande, bara tanken!

Så idag ska jag dit igen o laga mat åt mamma och pappa – pappa hade kunnat, steka en korv typ, men han är ingen framför-spisen-pappa, han är en under-bilen-pappa. Och han får göra det han är bra på så ställer jag upp och är duktig dotter och gör det jag är bra på – lagar mat =) *skryt skryt*

Trots att framtiden är väldigt osäker fortfarande, så kan jag andas ut, glädjas och på något plan försöka gå vidare…  Fortfarande förkyld och träningen ligger på is, 5 nätter avklarade, en del kvar innan veckolånga ledigheten men det känns bra. Trivs jättebra med att jobba natt – vill fortsätta med det ett bra tag framöver!! Lite annat som skulle behöva falla på plats nu också, bara – men sånt kommer väl…

De har bestämt att avvakta med strålningen eftersom operationen ändå innebar att de fick bort allt de kunde se av den där jäkla tumören. Så lättad jag blir… Även om de säger att man inte mår så dåligt av strålningen som av cellgifter så är det ändå läskigt!! Och nu verkar det som att mamma ska få komma hem från sjukhuset snart också, förmodligen i nästa vecka. Skönt! Då är det lättare att hjälpa till på nåt vis, enklare att vara praktiskt till nytta än att bara sitta bredvid sängen och kallprata, och hon får va hemma i sitt eget hem, egna saker, egen trädgård där hon trivs som bäst – och det vet jag kommer innebära att hon tillfrisknar så mycket fortare! Hoppas nu remissen till det där topprenomerade rehab-stället går igenom.

För egen del har jag börjat jobba natt nu, första passet avklarat, gick över förväntan. Men 3 kvar innan jag kan andas ut o va ledig över helgen, så jag får väl se hur tuff jag är sen. Skönt att ”slippa” ansvaret som kommer med dagstjänstgöringen och jag ser fram emot den extra lediga tiden som jag kommer få – till mamma och till träning. Så fort den här bombförkylningen lagt sig.

Dax att hälsa på mamma innan jobb!

Nu har det gått några dagar och jag har gråtit några liter… Helt obegripligt att MIN mamma har cancer. Inte den mest aggressiva sorten men ändå – en cancersort man aldrig blir av med. Om några veckor påbörjas strålbehandlingen… Så fruktansvärt otäckt. Men hon slipper cellgifter på detta planet i alla fall. Usch och fy… Lånad tid.

LÅNAD tid. Jag vet inte hur länge jag får ha kvar min mamma hos mig. Det kan handla om ett halvår. Eller tio år. Jag försöker tänka att man faktiskt aldrig vet hur lång tid man har kvar, men man tror ju ändå att man ska ha sin mamma tills man själv är i hennes ålder…

Som tur är så är där en himla massa jävlar anamma i min mamma – och detta ska vi fixa.  Tillsammans ska vi fixa detta så att vi får ha henne hos oss länge till. Som hon själv säger, hon ska både hinna gå i pension och få en massa barnbarn!

har hänt.

Biopsin visade cancer.

Helt och fullkomligt sjukt obegripligt.

Min mamma har cancer i hjärnan.

Hur fan går man vidare nu….?

att mamma mår så pass mycket bättre nu. Ingen infektion längre. Pigg, vaken och ”på hugget”. Så himla skönt. Åtminstone EN tegelsten borta från axlarna. Vi va ute i parken häromdagen, åt glass o njöt av kvälssolen. Kände igen mamma igen… Och on njöt för fullt – hela det här har verkligen gett henne perspektiv på livet, och hon uppskattar de små glädjeämnena. Men det är som en sköterska sa, att mamma är dämpad – och man läker fortare om man håller humöret uppe. Så ja, vi gör vad vi kan helt enkelt… Men igår verkade hon lite mer uppåt ändå, och hon kunde med bara lite hjälp resa sig, vända sig, ta några steg och sätta sig i en stol. Så skönt att se att det går framåt!

Nu vill vi bara ha ett POSITIVT besked från biopsin också….

Jäkla läkare som inte kan förklara så man fattar och orsakar en hel dag med dödsångest hos mamma, och hos oss!! Jag blir så jävla förbannad!!!!

Vad skönt att en dag bara kan vända sådär…

Jobb – Chefen har varit så oerhört förstående genom allt det här som hänt. Och nu när jag kommer till henne och föreslår att jag kanske skulle jobba natt ett tag istället, så håller hon med mig och säger att ja, det kanske inte är någon dum idé. Jag har länge kännt motivationsbrist och det har ju inte blivit bättre direkt med allt som hänt med mamma. Och att jobba natt – 7 dagar på 3 veckor, med 10-dagarsledighet mellan passen plus att man har mycket mindre ansvar och press på sig – ja, det skulle passa mig alldeles utmärkt just nu! Och hon höll med. *pust* Så om några veckor ska jag gå över på nattschema – mer tid för familjen och för mig själv, mindre ansvar och jag kan få ha fokus på det som betyder något.

Mamma – efter kvällens besök på sjukhuset är jag så mycket lugnare. Infektionen börjar förhoppningsvis lägga sig, mamma va så mycket piggare och ”på hugget” idag – fick mig t.o.m att springa iväg och köpa glass åt henne – gott tecken! Hoppas hon får fortsätta i denna riktningen, för idag va första gången jag på riktigt kände igen henne sen de tog bort hjärntumören…

Hälsan – Gott spinningpass idag. Skönt!

Ja, det känns lite lättare om hjärtat nu. Bröjar t.o.m fundera på om jag ska göra om lite i lyan – eller rättare sagt, göra färdigt – eftersom jag ju ska stanna här… (iaf ett tag till)

Måndag morgon. Nä, förmiddag. Har surfat bort en timme, läst lite bloggar och vältrat mig i andras liv – för att inse att jag är ganska vilsen i mitt eget. Finns det någonting som är helt på plats just nu? Nä… Kan inte komma på nåt.

Jobb – ”vantrivs” men överlever. Vill vidare. Känner inget driv, engagemang eller motivation att göra mitt bästa här längre. Måste söka annat. Men…
Familjen – så länge mamma är sjuk orkar jag ingenting. Och att mamma är sjuk omkullkastar hela vardagen, hela livet. Ingenting är riktigt roligt just nu, det ligger en tung grå dimma över allting.
Singellivet – öööööööken! Och orkar inte göra nåt åt det heller.
Vännerna – vart tog alla singelvännerna vägen!?
Stockholm… Dit jag ju inte ska just nu. Och där är ännu en punkt i livet som står och svajar.
Hälsan - Träningen går väl sisådär – men jag kan inte prioritera träning framför att besöka mamma på sjukhuset.

Inget på plats. Jag är vilsen…

Trots strålande solsken ute så har jag haft en liten depp-dag. Sov länge, tråkig (dvs nyttig) grötfrukost (jag vill ha frallor i mängder när det är helgfrukost!!). Och sen degade jag… deg deg deg. Filosoferade om att jag borde vara nöjd med att inte vara bakis. Men nä, då hade jag iaf haft fog för mitt degande.
Sunda jag kokte bönor som jag haft i blöt över natten och gick sen och smååt på dessa, delade med mig till mina konstiga katter som tydligen är väldigt förtjusta i kidneybönor. Ja, och sen efter tillräckligt mycket irritation över kattgrus och ännu en nedvält och söndrig souvenir-snöglob (nu rök Paris också, sist va det Amsterdam och innan det Prag) så svor jag några ramsor åt kattjävlarna och drog fram damsugaren. Duktigt. Sen fick jag ju muta in mig hos katterna igen med en borst-sejour på balkongen. Så nu gillar dom mig igen. Skönt att dom inte förstår bättre….

Pös bort o skulle köra det därade spinningpasset för att sota för popcornen och ostbågarna igår, men kom försent och alla de bra cyklarna (de med dator) va slut. Så det blev Body Balance istället – det va ganska svettigt emellanåt, faktiskt, men såå skönt att sträcka lite på sig. Borde man göra oftare…

Och ett besök hos mamma. Ingen feber idag men dock mått skit hela natten och va svag och skakig som ett asplöv. Man försöker ha hoppet uppe, prata om positiva saker och få henne att tänka på annat – när vi eg sitter där båda två och tänker på samma saker. Och när det kommer upp säger vi att vi ska fixa detta. Det måste vi. Inte så konstigt att man är dämpad idag, vem försöker jag lura… Mamma ska ju vara stark, det är ju mamma – som alltid funnits där för en, stark och omtänksam. Det här gör ont långt in i själen…

Jag har idag bestämt mig för att lägga Stockholm på hyllan. Malmö-flickan i mig va rastlös, uttråkad och ville ha nåt nytt, nya intryck, nya människor – nya flings. Har sökt en massa jobb, halvhjärtat men ändå, och kollat lägenhetsbyte osv. Men – med insikt om att mammas sjukdom kanske inte är något som man hämtar sig från och sen är allt bra, så har jag bestämt mig för att stanna i Malmö. Det är bara att välja. Och nu väljer jag familjen. Jag får försöka hitta det jag letat efter i sthlm här hemma istället, helt enkelt.

Väldigt mysig kväll hemma på tjejkompisens altan, länge sen vi sågs och mycket att bubbla om. Självklart pratade vi en del om mamma – om bara provresultaten kunde komma nu och vara positiva så att man kan jobba framåt, denna jäkla väntan… Man tappar lixom fotfästet ibland, blir lite yr och tänker att det faktiskt kan vara riktigt illa. Samtidigt som hoppet ju är det sista som överger en. Som tur är…

När vi torkat tårarna efter att ha pratat omdet där mörka allt för länge så börjar kompisen (gift, mamma till en 2 åring och plastmorsa till två tonåringar) att fråga ut mig (the singel) om ”hur livet leker annars”… Hmmm… just nu finns ju inte så mycket fokus på dejtandet just nu, av naturliga skäl kanske…

Jaha, och efter nyttig och god middag som vännen lagat för min skull, så pajjade jag kvällen med popcorn och ostbågar till vinet (som vi ändå höll till två glas var – lite större variant på glasen, men dock bara två glas). Jag klarar inte nolltollerans. Finns det framför mig så ska det in – så är det bara. Så, nu blir det spinning imorgon. Finns inget att be för.

Och vid tio började vi gäspa båda två – en 28-åring och en 32-åring. Det får man inga vuxenpoäng för, va? Vi höll ut till elva, för syns skull